Jag lyfter ofta fram vikten av att acceptera känslor – alla har rätt till sina känslor. Men det betyder inte att man har rätt till vilka beteenden som helst. Bara för att man är ledsen och arg är det inte ok att lägga sig ned och skrika på golvet i affären.
Det här är en viktig distinktion. Att tillåta känslor är inte samma sak som att dalta med barnen eller låta dem få hålla på och gnälla i evighet eller bete sig illa.
Om någon säger något elakt till mig, så kanske jag blir arg och ledsen, men jag har förstås inte rätt att slå ner honom för det. Samma sak gäller för barn. Rätten till de känslomässiga reaktionerna ger inte mitt barn rätten att bete sig hur som helst.
Det kan naturligtvis vara en besvärlig balansgång att möta sitt barns känslor empatiskt samtidigt som man kan behöva säga ifrån om ett oacceptabelt beteende. Situationen kan lätt bli konfliktartad och det är ingen avundsvärd situation för någon förälder; en situation som vi alla kan känna igen oss i. Det är inte lätt, men det går att hantera, i synnerhet med lite träning. Verktygsmässigt handlar det ofta om att kombinera aktivt lyssnande med jag-budskap/jag-språk.
Detsamma gäller förstås även mig som förälder – jag har inte frikort att bete mig hur som helst, även om känslorna svallar. Om jag i mitt sinne har bilden att ”Du har gjort mig arg!” och tror att det ger mig rätten att bete mig på ett visst sätt, då bedrar jag mig själv. Man har det fulla ansvaret inte bara för hur man agerar, utan även för hur man reagerar. Därför kan man inte ta sitt barns beteende som ursäkt för sitt eget reaktiva beteende. Mellan känslan och beteendet ligger det egna valet och ansvaret.