Beröm är som kryddan i livets måltid – det smakar gott, men det mättar inte

Barn får beröm alltifrån deras första leende, joller och steg. För varje sak de gör, varje prestation, så är man där med sitt beröm, sin bedömning. ”Vilken fin teckning!” ”Vad duktig du är!” ”Vad modig du är som vågar åka utför rutschkanan!” ”Vad fint du skriver!” Andemeningen i berömmet till barnen är att de ska känna att de duger, att de är värdefulla. Det är en mycket kärleksfull andemening. Däremot är inte beröm ett särskilt skarpt verktyg för att åstadkomma detta.

Men beröm är väl något positivt? Javisst kan det vara det, men det är en bedömning. Med beröm bedömer man en annan människas prestationer, karaktär eller egenskaper. Men det är väl bättre att berömma än att kritisera? Ja, definitivt – många gånger bättre. I valet mellan beröm och kritik mot barnet, så bör beröm användas mycket rikligare. Men det är likafullt en bedömning, och en bedömning som ofta kommer när barnet varken behöver eller frågar efter det. Det viktiga valet är inte mellan att positivt bedöma och negativt bedöma, utan mellan att bedöma och att låta bli att bedöma när det inte är lämpligt att göra det.

Om man ständigt bedöms för sina prestationer, om än aldrig så positivt, så är det lätt att bli beroende av beröm och yttre bekräftelse, för beröm smakar gott. Beröm är som kryddan i livets måltid – det smakar gott, men det mättar inte. Det går inte att mätta barnets behov av uppskattning och bekräftelse med beröm. För att utveckla en god självkänsla behöver barnet känna sig älskat, sett och accepterat. Och bedömningar är själva motsatsen till acceptans.

Beröm och bedömningar kan visst ha sin plats, inte minst när man vill stärka barnets självförtroende inom något område. I synnerhet i vissa perioder under uppväxten är utvecklingen av självförtroendet viktig för barnet. Men för utvecklingen av självkänsla spelar beröm och bedömningar en väldigt liten roll.

När det gäller mindre barn är det min uppfattning att de har nära noll behov av beröm för sina prestationer. Däremot har de behov av att bli sedda och bekräftade, gärna i sin egen glädje och stolthet över sina utvecklingssteg. Man kan mycket väl dela sitt barns utvecklingsglädje och stolthet utan att slänga in en massa bedömningar.

Den kultur vi lever i är ofantligt genomsyrad av bedömningar och ställningstaganden. Man förväntas klicka och tycka i alla möjliga frågor omedelbart, utan eftertanke. Det är inte så konstigt om man automatiskt tillämpar denna bedömningshets även i föräldraskapet. Kanske har man själv vuxit upp med mycket kritik och har med sig känslan av hur hemskt det är att ständigt bli kritiserad och aldrig få beröm, aldrig få höra att man gör något bra. Då är det förståeligt om man vill fokusera på att berömma. Och det är ingen risk att du ”förstör” ditt barn om du ger honom beröm. Det är när berömmet blir slentrianmässigt och lägger sig som en blöt filt över allt ditt barn gör, som det blir kontraproduktivt.

Även om jag fullt ut inser det kärleksfulla syftet med att ge beröm till sitt barn, så skulle jag gå så långt som att säga att beröm är ett väldigt slappt sätt att försöka stärka sitt barn. ”Du är så duktig!” är som en ostbåge; det smakar lite gott, men är mest luft och saknar substans. Det kräver ingenting,  medan det däremot kräver något att vara mentalt närvarande hos sitt barn, se sitt barn och aktivt lyssna till sitt barn. Det är helt enkelt väldigt svårt att prata upp sitt barns självkänsla. Barn är inga maskiner med knappar som man kan trycka på. Våra barn har inte bett om vår värdering eller bedömning. De ber om vår acceptans och om att vi ska se dem och deras upplevelser.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


*