Att vara förälder är att åka emotionell berg-och-dalbana. Lycka och glädje blandas med oro, vrede och frustration. Bland de vanligaste känslorna är oro och rädsla över att något ska hända barnen.
Att du känner oro och rädsla inför något betyder dock inte att det är farligt. Rädsla är en känsla som signalerar möjlig fara och gör oss beredda att agera. Evolutionsmässigt var det naturligtvis en fråga om överlevnad. Den som reagerade oftare än nödvändigt och som hade fantasi att föreställa sig möjliga faror, var också beredd den dag det faktiskt stod en sabeltandad tiger bakom buskaget, även om det för det mesta var en kråka eller en ekorre.
I den komplexa värld vi lever i, är de potentiella farorna många, även om de för det mesta inte är särskilt sannolika. Som förälder är det lätt att låta sig fångas av orostankar; vad som kan hända med sonen som vill gå ut till helgen, eller vad som kan hända dottern som klättrar i trädet. Men det är viktigt att hålla isär faktiska faror som barnet bör skyddas från och irrationella rädslor som är stora i vårt huvud, men inte i verkligheten. Varför är det viktigt? Jo, om jag agerar på allt sådant som oroar och skrämmer mig, det vill säga om jag agerar som om det vore faktiska faror, då riskerar jag att begränsa mitt barns liv och även inplantera motsvarande rädslor hos mitt barn.
Så skilj på fara och rädsla. Att något gör mig rädd är inte samma sak som att det är farligt. Man kan försöka stoppa de ”Var försiktig!” och ”Gör inte så!” som poppar ur ens mun i tid och otid. Det är bra tillfällen till minireflektioner. Är det verkligen så farligt att jag bör agera? Eller är det en naturlig del av vardagen som ger mitt barn en chans att växa och utvecklas? Något som ger henne möjlighet att själv hantera utmaningar och eventuella rädslor; en möjlighet att både bli och känna sig kapabel.
Jag har själv två situationer i förhållande till barnen som gör mig rädd, där jag rentav får skräckbilder i huvudet. Den ena är när alla mina barn flyger utan att jag är med (och det gör de då och då när de hälsar på hos sin mammas släkt i USA). Jag inser naturligtvis rationellt att flygning är väldigt säkert, i synnerhet jämfört med mycket annat, men det hindrar inte att jag ofta drabbas av oro, triggad av skräckscenarier, när de flyger. När vi alla flyger tillsammans är jag lika oberörd av flygning som innan jag blev förälder.
Den andra situationen har att göra med nedsövning i samband med operationer. På grund av öron- och ögonproblem har mina barn varit sövda sju åtta gånger. De första gångerna var värst. Nu är det bättre, om än fortfarande obehagligt. Det är lätt för mig att härleda detta, eftersom jag hade en hemsk mardröm en vecka innan den första operationen, när min dotter var tre år.
Det här är situationer där jag dels rationellt kan se att det är en mycket liten risk att mina barn faktiskt råkar illa ut , dels inser att jag helt enkelt får finna mig i att jag har dessa känslor och hantera dem efter bästa förmåga.
Man får alltså stå ut med en del oro och rädsla. Acceptera att man har dessa känslor, se på sig själv med empati och inse att det inte är lätt att vara förälder alla gånger, men samtidigt sträva efter att ens faktiska agerande ska styras av rationella beslut, så långt man klarar. När jag ser till de reella farorna, då ser jag till mitt barns bästa och hennes behov av säkerhet. När jag styrs av mina irrationella rädslor, då ser jag till mitt eget behov av att slippa dessa känslor, av att stilla min oro.