I en välfungerande relation är de egna behoven i balans med den andres behov – man står upp för sina behov i samklang med den andres behov, inte på bekostnad av dem. Man kan inte ge upp så mycket av sina behov och sin integritet att man förlorar sig själv, men ett visst mått av anpassning är oundvikligt. Det är en naturlig följd av att vi är sociala varelser – man ger upp lite av sin integritet för att få del av en social gemenskap. Många har svårt för detta i partner-, vänskaps- och arbetsrelationer. De har etablerat mönster där de antingen gett upp sina egna behov, eller stövlar på i ullstrumporna utan att ta någon hänsyn till andra runt omkring.
Om det kan vara svårt att stå upp för sina behov i en vuxen–vuxenrelation, så är det ännu svårare att göra det i förhållande till sitt barn. Från början är barnets behov 100 % i fokus och det kan vara svårt att vänja sig av med det. Men en sund relation, även mellan förälder och barn, bygger på att bägge parter kan få sina behov tillgodosedda. Det blir aldrig fråga om en 50/50-situation, att bådas behov väger lika tungt, men gradvis måste ändå förälderns behov få ta mer plats och barnet ibland lägga sina behov åt sidan.
ÖVNING
Tänk på en situation där du gick med på något som ditt barn bad om fast du egentligen inte ville.
i. Hur kändes det att säga ja till något du inte ville?
ii. Sa du ja på ett rakt sätt, eller med en smak av nej, det vill säga kunde barnet tydligt märka att det egentligen var mot din vilja? Sa du till exempel ”Ja, men ok då – gör som du vill!”, med den där tonen som visar att det inte alls är ok?
iii. Vad var det för behov som kom i kläm för dig, det vill säga vad var problemet för dig med att säga ja?
iv. Fundera över en alternativ lösning, som kunde ha tagit hänsyn inte bara till ditt barns behov, utan även till dina?
Kommentarer till övningen:
- Om du säger ja till något du egentligen inte vill, så riskerar det att ligga kvar och pyra som bitterhet eller irritation. ”Hur kan hon be mig om detta när jag redan gör så mycket för henne?!”
- Att säga nej ibland – och därmed ja till sina egna behov – stärker relationen. Du blir tydlig och ditt agerande blir konsekvent med de icke-verbala signaler du sänder ut.
- Att stå upp för dina egna behov och därmed säga nej ibland gör dig också till föredöme. Då visar du ditt barn att det är ok att säga nej.
- Det är på samma sätt också sunt för barnen att deras egna behov får stå tillbaka ibland. Även det är en träning i att leva i en balanserad relation med andra.
- Om du säger ja, säg ja med glädje och smak av honung. Var även här ett föredöme. Det är en glädje att göra saker för andras skull.
- Kanske handlar det om att du inte vill möta ditt barns besvikelse vid ett nej. Då kan du fundera på vad som är värt mest för dig – att säga ja till något du egentligen inte vill, men slippa möta besvikelse, eller säga nej för att värna ditt eget behov och möta besvikelsen. Ta ett beslut och lev med det.
- Om du kan bli varse ditt eget behov, blir det också lättare att kommunicera med ditt barn om det. Jämför ”Jag behöver lite lugn och ro” med ”Nu får du vara tyst!”.
- Om du inte kommunicerar dina behov, så vet ditt barn inte vilka behov du har, eftersom inga människor är tankeläsare.
Om man har svårt att stå upp för sina behov, är det lätt att hemfalla till manipulation – det kan vara frestande att hänvisa till barnets behov när man bestämmer något, trots att det i själva verket handlar om vad man själv vill. Det kan dock lätt slå tillbaka – barn ser igenom en dålig argumentation som påstås vara ”för hennes bästa”. Däremot kan hon inte ifrågasätta att du har egna behov, även om hon hellre ser till sina. Så ställ dig ärligt frågan: Är det för barnets bästa, eller för dina behov?