Känns det här igen: ”Kan du inte göra det där lilla för mig, efter allt jag gör för dig?”
Som förälder händer det att man ber barnen om något. Nog kan man tycka att om man bara ber snällt, så borde de lika snällt ställa upp, inte sant? Om de då säger nej, kanske man reagerar med tydlig irritation. Kanske med icke-verbala signaler; blickar, kroppsspråk, suckar eller andra ljud. Kanske klämmer man till med ett: ”Kan du inte göra det där lilla för mig, efter allt jag gör för dig?”
Men tänk då på: har du ställt en fråga eller har du gett en order? Om det nu inte var en order, utan en vänlig fråga, då har hon väl rätt att säga nej, eller hur? ”Men jag har väl rätt att bli besviken om hon inte hjälper mig?”, tänker du kanske. Jovisst, din sida av saken är förståelig, men det handlar också om hur man bemöter ett nej, vilket i sin tur handlar om att respektera barnets integritet och lära henne att det är ok att säga nej.
Alla föräldrar vill nog att deras barn ska växa upp och våga säga nej, utan att vara rädda för att inte bli omtyckta; att inte säga ja bara för att vara till lags. Någonstans lär man sig det där – att kunna säga nej utan att äventyra andras acceptans av en. Det är klart att om du då och då möter ett nej med besvikelse, så kommer inte ditt barn att drabbas av behovet att alltid säga ja. Däremot är det nog bra att vara vaksam på om du systematiskt möter ett ja positivt och ett nej med frustande besvikelse. Om du är kvittrande glad, kärleksfull och berömmande när ditt barn gör det du ber om, men sur och avståndstagande, kanske med en och annan syrlig kommentar, om hon inte gör det. Då har du villkorat din acceptans – eller egentligen inte alls accepterat henne. Endast om hon gör som du vill, får hon din kärlek och acceptans.
Om du alltid får nej på vänliga förfrågningar, då kan det förstås hända att du vill ta upp en diskussion om hjälpsamhet, se nästa inlägg om att säga ja.