Känns det här igen: ”Nej vet du vad, det kan du faktiskt göra själv!” Hur reagerar du när ditt barn ber dig om något, till exempel hämta något eller göra en smörgås? Sådant du vet att hon är kapabel att göra själv.
Visst finns det ett värde i att barnet gör saker själv, och du ska verkligen inte vara en slav och dörrmatta. Men med det sagt, hur ska barn lära sig glädjen i att göra något för andra, om man inte som förälder är ett föredöme och ibland gör saker för barnen när de ber om det? Man behöver inte alltid träna dem att göra saker. Ibland kan man lära dem att vara hjälpsamma av ren vänlighet, genom att vara ett föredöme och själv säga ja med glädje.
Vill du inte svara ja, så svara nej. Punkt. Du behöver inte ge respons med ett moraliserande ”Nej, vet du vad, det kan du faktiskt göra själv”. Betalningen du får av att säga ja med glädje är att ditt barn också börjar säga ja med glädje ibland, när du ber om något. Föredöme brukar betala sig. Det är både bättre, trevligare och effektivare att lära barnen säga ja genom att själv vara ett föredöme, än att frusta och pusta när de säger nej. Och apropå frusta och pusta – om du säger ja, säg det med glädje och smak av honung; inte med suckar och sura kommentarer. Vill du inte göra det är det bättre att säga nej.
En liknande situation är när barnet saknar något: ”Pappa, har du sett min …”. Den frågan betyder just det: en rak ja/nej-fråga om jag vet var den saken är. Det betyder inte ”Pappa, det är ditt jobb att hålla reda på mina saker”. Därmed är ett rakt nej fullt tillräckligt. Jag behöver inte moralisera med att säga ”Nej, det är verkligen inte mitt jobb att hålla ordning på den. Det får du faktiskt göra själv.”